Men hur bra kan en helg bli?!

..Tydligen hur braaa som helst om man följer vårt recept:

- Inga måsten eller massa planer
- Inga förväntningar
- En STOR skopa spontanitet
- En väl tilltagen utifall-att-packning
- Ett gott humör
- Gott sällskap
- Mycket skratt

Blandar man ihop de ingridienserna kan det bli så här bra!

I fredags gjorde jag och Johanna (den "nygamla" underbara, sprudlande, galna, fantastiska Johanna) Drakborgen med våra små yrväder. Eller ja, DE gjorde Drakborgen, VI satt uppkrupna i en soffa och åt lunch och drack kaffe! Rätt skönt när de växt på sig så pass att man slipper flänga runt med dem där inne i den där klättergrejen om man inte känner för det. Fick en känsla av "Mamman och den vilda babyn" när jag fick syn på Leopold som förtjust kläckt en brilliant idé. Skrockande av iver släpade han upp en sån där liten bil i rutschkanan. Istället för att rusa dit i förskräckelse smög mamman upp kameran lika ivrigt. Tänkte att en bild kan va bra att ha i en kommande konsekvens-analys då han kommer ut gipsad från akuten senare.. Men som vanligt klarade han den vansinnesfärden oxå. Inte ett dugg klokare.
När de härjat sig nöjda åkte vi hem till "Johannas hörna" och dukade upp för fredagsmys-deluxe!
Vi trivs verkligen så himla bra med varann vi 5.. Vi börjar nästan kännas som en liten familj! :)

Vaknade på lördagen till en värld lamslagen av kyla. Att gå utanför dörren var inte att tänka på. Utnyttjade stads-lyxen i form av hemkörd lunch och tillbringade större delen i Johannas säng! Barnen glödde av leklusta och fantasi....fnissade och tjattrade så förnöjt. Mammorna låg i sängen och stirrade i taket. Asgarvade mer än fnittrade och tjattrade om ALLT man kan tänka sig att folk i regel aldrig pratar om. Sånt där som oftast (tack och lov) stannar i folks huvuden! Hahaha! Herregud..

Sent på eftermiddagen checkade vi ut från Johannas underbara hörna och gjorde en liten tur i Birsta City. Leopold köpte en pruttkudde som jag trodde skulle bli vår död då vi formligen höll på att stryka med av skratt..Jag skrattade mest åt hans skratt! Helt hysteriskt kiknande...prutt, efter prutt efter prutt..... Det måste vara tidernas roligaste fenomen, prutten.

Istället för att åka hem for vi ut till kärleken och fixade sen middag tills han och grabbarna kom hem från sin Ösd-tur! Ett mycket intelligent beslut med tanke på hur ljuvlig den lördagkvällen blev, på alla sätt och vis!

Idag var det fortfarande skitkallt, men med tanke på det sprakande solskenet och nytillskottet i familjen som stod parkerad ute på gården kunde vi inte låta bli att gå ut. På eftermiddagen gjorde vi en utflykt till grottan en bit bort efter sjökanten. KALLT men myysigt! Bara det faktum att få va tillsammans gjorde att det kändes mycket varmare.. :)

Vilken fascinerande och spännande plats! Det liknade en gaphytta uthuggen i sten med massor att utforska i omgivningen.. Grabbarna flängde omkring, klättrade upp och kom farande i raketfart på rumpan utför stenblocken.. De klarade kylan långt mycket bättre än mig och JW som mest huttrade och i princip bad att de skulle snabba sig att fika så att vi kunde åka hem! :)

På kvällskvisten var vi tvugna att MOTVILLIGT lämna Westerlunds mansion och ljuvliga män.. Liam var så ovillig att han hotade att säga upp mig som sin mamma och flytta dit för gott! När jag moget påminde honom om Gran Canaria resan, vilken snäääääll mamma han hade (än så länge), fick jag behålla posten för ett tag till... :P

Appropå Liam måste jag bjuda på ett av hans (i mina ögon) OERHÖRT FÖRNUFTIGA utlägg i helgen sm avslutning:

Han rycker upp toadörren där jag faktiskt sitter och uträttar mina behov och säger: "Mamma, man kan säga om tjejer att dom är fräsch."

Jag: "Hahaha!! ...Jaa...?"

Liam: "Mamma. Jag tycker att DU är fräsch. Du borde verkligen få pussas och sånt med pojkar. Det kan du göra med Janne. Hihi!"

Sen stänger han bara dörren och lämnar sin mamma där. Nyskiten, full i skratt och "fräsch".

En hel veckas tiddelipom-tid med de två älskar mest av allt..

...Kan det bli bättre?! ..............Nä. Det tyckte inte jag heller.

...Så idag gjorde jag slag i saken efter en tids trånande! :)
Den 23:e (=SNAAART!!) säger jag och grynen "adios" till kalla Sverige och "hyvää päivää" till Playa Taurito och 1 veckas All-in på Kanarieholmarna.. Behöver jag påpeka att det känns huuuur lovely som helst......?

De två senaste dagarna har i huvudsak bestått i kvalitétstid med kärleken, vilket var precis vad jag behövde! Har känt mig lite "bräcklig" på sistonde. Inget "speciellt" som hänt/inträffat. Det har bara blivit lite för mycket på en gång, sådär som det kan va ibland! När jag känner mig "bräcklig" känner jag mig svag och sårbar....genomskinlig. Kontroll-freaket inom mig ligger för räkning på Knock-out och jag behöver resa mig, hitta fokus igen, prioritera, parera - Såväl sysslor som känslor och framför allt sådant som tynger mig och stjäl energi. Det kan vara alltifrån dammtussar till personer.

Sedan har jag för vana att INTE ligga där och kräla för länge, utan helt enkelt HÄ mig på fötter!

Ibland behöver jag en hand/spark/andlig vägledning/ rejäl rotblöta. Det varierar.

Hittills har jag (oftast och hursomhelst) klarat mig själv, men ibland behöver man faktiskt hjälp att ta sig upp. Denna gång behövde jag en pisksnärt, lukt av lite "komigennuförfaan" under näsan och dunk i ryggen/ömma smekningar. Varken mer eller mindre! :)

..Så tid med JW var ytterst välbehövligt. Två dagar av hans alldeles speciella klokhetsterapi, push, pepp och blotta närvaro.. och jag känner mig som en ny människa! Blir alldeles matt själv då jag tänker på vilken inverkan han har på mig. Ja, mina vänner som läser detta vet ju vad jag pratar om.. ;) Fick allt dra på mungiporna då han matade mig med mina egna så välbekanta ord;

"Du bestämmer. DU är den som bestämmer över dina känslor, hur du mår och låter saker påverka dig. DU behöver inte känna dig otillräcklig.." :)

..TACK, för att du är precis som du är och för att du finns i min värld. För i MIN värld är du perfekt.

(För den som inte observerade det sista tecknet i förra stycket var det en PUNKT. Ser ut så här: .)

..Nu har jag ju inte suttit och "FUL-gråtit" (ett av mina Sanna-favoriter till uttryck!) i dagarna två om ni trodde det! Nä, tvärtom känt mig fullkomligt tillfreds.. Vad har vi gjort då? ..Tja, inget särskilt! - Precis vad jag behövde! Igår gjorde vi iofs en insats för världsfreden och hjälpte Sanna att hämta en riktig jävla pösmunk-soffa som hon köpt! Det känns alltid bra att kunna hjälpa någon i nöd...eller som JW uttryckte det;

"Vad bra! Då har man gjort en god gärning idag. Då kan man återgå till att vara sig själv resten av året."

Sammanfattning av gårdagen:

Jag blev ytterligare "introducerad i familjen" - kändes braa! Tror vi gillar varann. (...Nej, inte barnen, de har jag ju träffat flera ggr! Ljuvliga, fiiina grabbar!)

Sanna har en tokmysig lya men behöver hjälp/spark i arslet...som btw hade blivit så litet! TACK och LOV spelar det ingen roll hur litet det blir.. för hon fyller hela vår värld ändå, med sitt hjärta och sitt sätt bara existera, precis som hon är, som våran Sanna! Som VÄRLDENS Sanna Hådén! ..Grattis VÄRLDEN, säger jag!

...Jo just det, trots att hon är fullkomligt fantastiskt kan hon INGENTING, om el t.ex(/sätta upp den fiiina lampan hon fick av mig för länge sen)

... Så en ELEKTRIKER vore på sin plats! (..Ja visst, som en ren ohyggligjävlaoförklarligmenSANN BONUStillvärlden, är hon singel oxå..and hot hot HOT, as hell...:P)

(Lämna gärna uppgifter/CV i kommentarsfältet så kan jag förmedla kontakten...För elektriker alltså... men ok, wtf, är du 'något sånär' händig så gör det ingen skada det heller!)

.......För dig som INTE känner dig särskilt träffad, tänker att du inte känner igen dig och kanske upprepade gånger måste intala dig själv att "Jag definitivt INTE är den hon behöver/vill ha.. Tänk igen, för jag tror att det är just dig som våran Sanna vill ha.

Det finns en annan människa i min värld som också påverkat mig mer de senaste dagarna.

För det första har den personen blivit "verklig"! Det är en människa jag kommit i kontakt med pga absurda tillfälligheter egentligen.. Det är en människa, i en tung tid i sitt liv, med familjeförhållanden jag verkligen fattat tycke för och innerligt känner att jag skulle vilja hjälpa.

I nuläget känner jag att jag bidragit med vad jag kan. Känner mig fullkomligt rättfärdig men samtidigt fruktansvärt svekfull. Någon gång, om jag får hennes tillåtelse, ska jag berätta om historien (Endel av er känner ju till lite av den redan iaf)... Som faktiskt är, inte så lite fascinerande! Det skulle bli en nagelbitare i mina memoarer! ;)

Det huvudsakliga jag ändå har att säga dig i nuläget som det känns: "Det är NU som livet är DITT (Å det varar inte för evigt, det varar en stund)" Du bestämmer.

Jag fullkomligt HATAR sådana här blogginlägg. "Mystiska personifieringar", där måååånga fler än de faktiska måltavlorna känner igen sig. Lågt, fegt och fullkomligt avskyvärt!!

Jag tvivlar dock inte en sekund på att budskapet gått fram till adresserna denna gång. ..Å jag kommer aldrig, ALDRIG att göra om det igen.

Enkelt.

Imorrn är det fredag och ledigheten fortsätter i ljuvligt sällskap av Johanna o Loke (Hemma hos DEM!) och sen får vi se vad resten av helgen har att erbjuda!

Ja jag vet..

..sjuuuukt låg humor..

En helt vanlig torsdag..fredag, eller tisdag?? ..Eller vad var d för dag nu igen?!

Nämen det är ju Måndag, såklart!

Idag har det varit så där lagomt rörigt och bomullslikt i huvet! Måndagar har tenderat vara mer än måttligt röriga på sistonde. Vet inte riktigt varför! Hjärnan går liksom på halvfart och man känner riktigt hur tåtarna inte går ihop där uppe.. Tankevurpor och bortglömda ord.. Konstaterar nu att jag ändå gjort de flesta av mina "måsten" idag och har någorlunda koll på läget. Tror jag.
Förra veckan lovade jag mig själv att överlista den återkommande domedagen och har väl kanske omedvetet inbillat mig att det i själva verket är en annan dag. ...Inte konstigt att det blir rörigt!

Dagens största tankevurpa kunde ha slutat i rena förskräckelsen! Skulle skjutsa hem lillebror Alex och laddade järnet på 86:an för att ta mig upp för den oplogade backen till huset. Typ 10 meter innan infarten skriker min hjärna "SVÄÄÄNG!", jag tänker "Men guuu vilken plogkant dä va här plötsligt, va konstigt!" och Alex skriker "Men vad i helvete gööör du?!!". Då kopplade det och jag väjade för diket i sista stund.. Sweet jesus..

För att skydda omgivningen från mig själv idag har jag ägnat mig åt sånt som inte krävt så mycket av hjärnkontoret, tex. avloppsrensning och trappstädning. Därefter kände jag mig sjukt illamående över fynden under handfatet men oxå glad över att ligga på plus hos grannarna igen för ett tag framöver!

Dagens (/veckans/årets/tidernas) höjdpunkt och en riktig jävla powerboost för mitt ego var ett samtal mellan två personer som jag ABSOLUT inte skulle höra! Ett rumsrent utdrag:

" Vet du vem JAG pratade med förut?? ..Jo, Maria Modin! Hon som jobbar på Ambulansen du vet.. Hon ser ju så sjuuukt jävla bra ut!"

...Jojo, man tackar! WAHAHAHAHAHAHAAA!!! Va bara tvungen att dela med mig av den här då den kan komma väl till pass nån gång då man känner sig extra amöba-lik..

Efter måndag kommer tisdag likt solsken efter regn.. Det blir en fantastisk dag, det känns lång väg! :) Mycket pga att det vankas efterlängtad kvalitétstid med kärleken! Mums!

..Jo men just ja!

..som exempel på ledorden vill jag citera Liam då jag lyfte upp honom helt appropå i famnen, tidigare idag.

Liam: "Mamma, tänk om du inte finns hos oss för alltid.."
Jag: "Jaa du.. usch! det får vi verkligen hoppas att jag gör!"
Liam: "..För jag älskar dig så.."
Jag: "..Å jag älskar DIG! Mest av allt i heela världen!"
Liam: .."Å Leopold väl?"
Jag: "Jaa såklart, NI är min värld"
Liam: "Mamma, jag skulle sakna dig så mycket om du inte fanns!"
Jag: "..Å jag dig!"
Liam: "Mamma, bär mig till spegeln!"

...(gör så..)..

Liam: "Titta så fina vi är tillsammans mamma! Å du är så FIN när du ser ut så här!"
(..I ull-max-underställ och okammad fläta men med ett BRETT léende..)

Söndagkväll

Sätter punkt för en underbar helg som inte blev som jag tänkt mig men väl så underbar!
Ringer kärleken som på sitt ljuvliga sätt svarar med "VAR ÄR DU??", jag svarar "1 timme för långt bort..?" Sen lutar jag mig tillbaka på pinnstolen, blundar och njuter av hans skratt.. Är glad att jag sitter ner då det tenderar att göra mig knäsvag!

När vi lagt på upprepas frågan "Var är du?" i huvudet och jag känner att det är hög tid för en uppdatering här!
(SusieQ var så inihelvete slö med sin blogg att jag såg den som nerlagd åsså kommer den underbara människan med en uppdatering! Då är det bara att hänga på... ;)

Januari är snart ett minne blott...
Känns som det varit en lååång månad men som om man ändå snubblat sig igenom den för att få tiden och stegen att räcka till.

En känslosam månad. Så mycket glädje, sorg, tragedier, tårar, lättnad och hopp.. Så många viljor, så lite makt, så många sysslor, så lite tid.. Så mycket iver, osäkerhet, trygghet och ovisshet.. Så många frågor, så många svar.. Underbara möten och vedervärdiga konflikter.. Så många överraskningar och besvikelser. Överraskningar - trevliga och mindre trevliga.. Så många okontrollerade skratt och tårar.. Så många minnen, så mycket framtid...... Så mycket lycka!
..SÅ mycket av det vi kallar LIVET!

..Å MITT liv leker till skillnad för många i min närhet! På så många olika sätt kämpar människor för att ta sig igenom varendaste dag i ett levande, stabilt stycke. Kånkandes på offattbara bördor.

Ledord för Januari: Ödmjukhet. Tacksamhet. Kärlek.

Mitt 2011

Det första minnet av året som gått är hur benen viker sig under mig på ett hotellrum i Stockholm. Allt omkring mig försvinner i ett töcken. Hela mitt väsen lamslås av en fruktansvärd känsla - panik. En nyckel i mitt innersta vrids om, låser en del av mig. Föralltid.
Finner mig själv i en helt absurd situation där jag står helt handfallen. Kan inget göra, inget säga, bara finnas. Begrepp som sorg, förtvivlan, saknad och maktlöshet får en helt ny innebörd. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Den insikten river i mig, klöser min själ i bitar.
Så vaknar jag plötsligt en morgon, till en helt ny värld. Minns hur jag verkligen tittar på spegelbilden av mig själv och frågar mig själv vad det är jag ser? Finner mig själv med famnen full av nya värderingar och synsätt. Dessa, som tidigare varit så tunga att bära, blir till redskap. Personen i spegeln ler mot mig. Jag ler lite prövande och fånigt tillbaka och säger "Nä nu jävlar..!"
Sedan börjar jag gräva i mig själv. Fundera, sortera, prioritera och omvärdera. Blir snabbt varse att hur jag mår och hur mitt liv ser ut, till allra största del är beroende av de val jag faktiskt gör. Låter säkert logiskt, men att VERKLIGEN förstå det, gör en otrolig skillnad!
Vid ett tillfälle ser en person i min närhet rakt igenom mig. Ser den kamp som pågår inom mig trots den fasad jag byggt upp. Likt ett plank runt en byggarbetsplats ni vet..
Hon sätter ord på mina känslor och bekräftar det jag så väl vet, att mitt hjärta är låst. Mina knän viker sig. Känner mig rädd först, avklädd, genomskådad och SÅ trött. Sedan blir jag glad och SÅ tacksam över att faktiskt ha blivit sedd. Hon ger mig styrka och ytterligare redskap för att avsluta det jag påbörjat. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över det och DIG!
Arbetet fortskrider dag för dag. Jag gör mina val. Jag tar konsekvenserna av dem. Men orden "ditt hjärta är låst" stör mig! Det låter så hemskt, så sorgligt, så INTE JAG på något sätt! Vad betyder det?? Jag har väl alltid haft ett öppet, stort hjärta?! Tagit till mig människor som varit i ett behov av en sådan som jag? Det stämmer inte! Hur är det möjligt? Kom igen?!! Från att ha varit så öppenhjärtlig, omfamnande och omhuldande till att nästan förakta människor som faktiskt är fullt kapabla att göra val, men som ändå på något sätt väljer att stå handfallna. Att inte välja, att på bästa möjliga sätt ta vara på det liv de välsignats med? "Mitt hjärta är låst". Ska jag aldrig kunna älska mer?
Jag försöker således att VÄLJA att låsa upp mitt hjärta. Det går inget bra.
Så en dag... När en person vänder ryggen till mig, känner jag plötsligt mina hjärtslag i varje steg han tar ifrån mig.
Här står jag nu. Jag är ett med min spegelbild. NU förstår jag att det som låstes inom mig, den dagen i februari, inte var negativt eller ämnat att skada mig. Tvärtom! Det gav mig "bara" ett helt nytt perspektiv på mig själv, mitt liv och mina val.
Tack Peter.