Mitt 2011

Det första minnet av året som gått är hur benen viker sig under mig på ett hotellrum i Stockholm. Allt omkring mig försvinner i ett töcken. Hela mitt väsen lamslås av en fruktansvärd känsla - panik. En nyckel i mitt innersta vrids om, låser en del av mig. Föralltid.
Finner mig själv i en helt absurd situation där jag står helt handfallen. Kan inget göra, inget säga, bara finnas. Begrepp som sorg, förtvivlan, saknad och maktlöshet får en helt ny innebörd. Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Den insikten river i mig, klöser min själ i bitar.
Så vaknar jag plötsligt en morgon, till en helt ny värld. Minns hur jag verkligen tittar på spegelbilden av mig själv och frågar mig själv vad det är jag ser? Finner mig själv med famnen full av nya värderingar och synsätt. Dessa, som tidigare varit så tunga att bära, blir till redskap. Personen i spegeln ler mot mig. Jag ler lite prövande och fånigt tillbaka och säger "Nä nu jävlar..!"
Sedan börjar jag gräva i mig själv. Fundera, sortera, prioritera och omvärdera. Blir snabbt varse att hur jag mår och hur mitt liv ser ut, till allra största del är beroende av de val jag faktiskt gör. Låter säkert logiskt, men att VERKLIGEN förstå det, gör en otrolig skillnad!
Vid ett tillfälle ser en person i min närhet rakt igenom mig. Ser den kamp som pågår inom mig trots den fasad jag byggt upp. Likt ett plank runt en byggarbetsplats ni vet..
Hon sätter ord på mina känslor och bekräftar det jag så väl vet, att mitt hjärta är låst. Mina knän viker sig. Känner mig rädd först, avklädd, genomskådad och SÅ trött. Sedan blir jag glad och SÅ tacksam över att faktiskt ha blivit sedd. Hon ger mig styrka och ytterligare redskap för att avsluta det jag påbörjat. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över det och DIG!
Arbetet fortskrider dag för dag. Jag gör mina val. Jag tar konsekvenserna av dem. Men orden "ditt hjärta är låst" stör mig! Det låter så hemskt, så sorgligt, så INTE JAG på något sätt! Vad betyder det?? Jag har väl alltid haft ett öppet, stort hjärta?! Tagit till mig människor som varit i ett behov av en sådan som jag? Det stämmer inte! Hur är det möjligt? Kom igen?!! Från att ha varit så öppenhjärtlig, omfamnande och omhuldande till att nästan förakta människor som faktiskt är fullt kapabla att göra val, men som ändå på något sätt väljer att stå handfallna. Att inte välja, att på bästa möjliga sätt ta vara på det liv de välsignats med? "Mitt hjärta är låst". Ska jag aldrig kunna älska mer?
Jag försöker således att VÄLJA att låsa upp mitt hjärta. Det går inget bra.
Så en dag... När en person vänder ryggen till mig, känner jag plötsligt mina hjärtslag i varje steg han tar ifrån mig.
Här står jag nu. Jag är ett med min spegelbild. NU förstår jag att det som låstes inom mig, den dagen i februari, inte var negativt eller ämnat att skada mig. Tvärtom! Det gav mig "bara" ett helt nytt perspektiv på mig själv, mitt liv och mina val.
Tack Peter.