Liam har piggnat på sig rejält... : )

Stackars liten! : (

Igår hade jag och Liam en heldag med hjärtevännen Anna och Mollie! Det var en supermysig efterlängtad dag.. Barnen lekte förtjust med varann (trots åldersskillnaden och ett tidigare 'missöde') och mammorna fick ta igen lite förlorad tid med en massa pladdrande!

På kvällen bar det av till Järkvissle och en ny seans med Familjeverkstan! Alltid lika trevligt att träffa detta härliga gäng! Det bjöds i sedvanlig ordning på ett nytt ämne "rädsla", en MASSA surr (både kring det och en maaaaassa annat!), ny kunskap och nya tänkvärda råd och tips! Det serverades oxå gofika i vanlig ordning som bullmamman/cirkelledaren Eva-Lena dukat upp... Lagomt retsamt och ironiskt hade hon gjort Cheesecake, en av mina absoluta favoriter bland godsaker! Men, NÄPP! Tackade beslutsamt nej och tuggade på min gurkskiva med tandvattnet rinnandes i mungipan.. : ) Det var ett omänskligt liiiidande, men lidandet att bära dessa extrakilon är definitivt värre! Stolt? JA! : )

Den här morgonen började likt de andra den här veckan, inte så bra.. Skillnaden var dock att den inte förde med sig några rackartyg som mina vingklippta änglar hittat på.. Annars har det varit rätt hysteriskt på den fronten.. : S

Nej, stackars Liam vaknade med magont och sedan hann vi inte mer än ner förrän han kräkts över halva vardagsrummet... Det arma lilla hjärtat ligger nu och kvider i soffan "Mamma jag är verkligen sjuuuk...!"

Så nu har magsjukan hittat hem till oss oxå.. Kan bara hoppas att vi andra klarar oss!

Koma-måndag...

Den här måndagen känns som en enda lång transportsträcka tillbax till kudden... Har verkligen inte gjort nåt vettigt alls! Lämnade grynen på dagis för att sedan bita på naglarna och längta tills klockan skulle bli hämtning..


För tillfället sitter grabbarna som ljus och helt hänförda av en gammal Rosa Pantern film - på VCR!! Kvalitén är då så eländig att jag hellre tittar på min dataskärm.. : P
Snaart väntar jag hem Alex från stan. Hoppas på hans tillstånd att få lämna huset och stava av mig lite myror ur brallan.. Sen blir det tiiidig kväll!

Leopold gjorde nyss en rätt gullig iakttagelse i badrummet då vi tog på pyamasen..

"Titta där är öron-poppar.. Det är mormooors!! ...Behövde hon inte dom i Tajjant?"

Eftermiddag på Vättaberget!

Så var det dags för Liam att göra debut i Vettenbacken! : )
Mina farhågor för liften från stenåldern och backens lutning (jfr. med Kallebacken i Storhogna - hans enda erfarenhet) visade sig totalt obefogade!
Började de 1:a åken med sele då jag helt enkelt var rädd för att släppa honom.. Men ganska snart befallde han mig att ta av den.. : / Han hittade snabbt en höjd där han hoppade av och susade ner för backen! Gjorde någon enstaka lättare vurpa men skrattade mest och var angelägen att få åka igen! Med dsamma!! : )
Han bemästrar liften strålande men behöver lite hjälp att få "knappen" på plats.. Det fick han gladeligen av Anna, dagens fina liftskötare som sprang som en tätting för att finnas och hjälpa till överallt samtidigt! Hon vakade över backen med sina hökögon och skapade en trygg och trivsam stämning.. (TACK för det!) Hon blev även tvungen att utdela ett pekfinger till en vårdslös, egoistisk mamma och påpeka att det kanske vore idé att ta rygg på sin son ist för att leka så mkt själv! Hrm!
Något nästan lika fascinerande som Liams framgångssaga var att det, hör och häpna, var KÖ till liften idag!! Så förutom Anna fanns många andra fina med hjälpande händer, pepp och beröm till lilleman! : )
Det blev dock ingen tid alls för surr och vuxet umgänge för mamman då hon tillslut hade fullt sjå att hinna ikapp Liam upp- och nerför... Men det gjorde då så lite med tanke på hur kul det va! En riktig endorfin-kick igen! Känner att jag börjar bli beroende av dem..

Leopold fick åka snowracer med (för dagen skidlöse)Alex, inte fy skam det heller! ..Visst, han tjurade hysteriskt emellanåt och glödde av avund.. Men bäste Alex lyckades hålla honom på mestadels gott humör! : )

Nu ser vi fram emot nästa tillfälle, förhoppningsvis på onsdagkväll! : ) Ler då jag hör Liam i huvudet då han drar iväg med liften.. "Wooohoooooo!! Jag tycker det här är SÅÅÅ KUUUUUL!!!"

Liams (4 år + 9 mån) bebisfunderingar..

"Mamma, jag har ett hål i magen. Vad har jag det till?"

"Det är naveln gubben! Alla har en sån.."

"Jamen, vad har man den till??"

"Jaa...Hmm..(???).. Jo, när du var liten bebis och låg i mammas mage... Då hade du en slang i din navel som satt ihop med mamma inne i magen. Du fick mat genom den!"

"Var är slangen nu då?"

"Den klippte pappa av när du kom ut ur magen, då behövde du den inte längre!"

"....Mhmm... Du bajsade ut mig va..?"

"(HAHAHAA!!!) ...Eeeh...näe, inte direkt.. Du vet, vi flickor har tre hål och pojkar har två. Ett i rumpan och ett i snoppen! Du kom ut genom det där tredje!"

(Liam med stooora ögon) "Jahaaaa...gjorde det ont???"

"Mjaaa det gjorde det, men så snart du var ute försvann allt det onda, direkt!"

"Skrek och gnällde du?"

"Mm.. Jaa, det gjorde jag nog lite...."

"Åååh...FÖRLÅT mamma!"

Liam kommer in i köket efter att nyss ha avslutat ett rykande slagsmål med lillebrorsan...

"Mamma! Jag tycker att det var längesen vi hade en bebis nu.."

"Jahaja, tycker du det?! Vadå, skulle du vilja ha en eller? Räcker det inte med Leo???"

"Jag vill ha en! ...Som är ETT år!!"

"Fråga pappa!"

Men Brrrr!!

Konstaterar lite snopet att det är -23 ute och att den tänkta dagsutflykten till Vättaberget får vänta.. : /
Istället blir det lite umgänge med morbror Magnus, innan han drar iväg till Thailand, och en tur till staan!
Imorse kunde jag förnöjt sträcka på mig då sökaren vrålade ut en Umeåtrp, stänga av den och välkomna det faktum att jag är leeedig! En heeel vecka med grynen.. : ) Så fantastiskt ljuvligt..

Det är 3 omtumlande dygn jag lämnar bakom mig. Energikrävande så att det räcker till och blir över.. För nog suger det energi att vara förbannad alltid!
Nu har den värsta vågen av ilska lagt sig och karusellen i huvudet stannat. Har tagit mig samman och bestämt mig för att inte låta det ta mer tid och energi. Det är ändå inget jag kan göra något åt eller förändra. Bara följa min känsla och mitt hjärta.

Kan dock inte låta bli att irriteras över att det ska vara så svårt för vissa att stå för sina val och handlingar, att våga stå upp!? Att inte förstå konsekvenser av sitt handlande.. Att välja att säga en massa saker man egentligen inte kan stå för i slutändan, mörka och ljuga.. att leva i en lögn! Tragiskt!
Jag vet inte, men det måste vara fruktansvärt att dra på detta handikapp i vuxen ålder.
Alla gör vi misstag i livet, ordentliga snedsteg.. Men så lär vi oss oftast något på köpet..?
En målsättning borde väl ändå vara att känna sig fri inombords och leva i gott samvete?
"Att behandla andra som man vill bli behandlad själv" är en schysst filosofi tycker jag! Sen är det ju inte ALLTID det går..men det är definitivt ett bud värt att försöka leva efter!
Jag dömer ingen. Absolut inte! Alla har vi våra ryggsäckar och livserfarenheter som formar oss.

I vuxen ålder har vi iallafall en större, välsignad, möjlighet att till stor del välja vad vi stoppar i säcken..
En sak jag väljer att inte ha i mitt liv, eller rättare sagt inte VILL ha, är människor jag inte kan lita på.
Nu tänker jag inte trassla in mig mer i denna härva av rätt och fel, etik och moral! Jag ser istället till att dra lärdom av detta och vända blicken framåt! : )

För att lätta upp stämmningen lite kan jag bjuda på en ganska pinsam historia som utspelade sig på jobbet!

Ibland är man lite extra angelägen få lite feedback och uppföljning kring patienterna man lämnar på Sjukhuset. Man tar då senare kontakt med ansvarig läkare eller avdelning för att få detta. Det här var ett sådant fall..
Jag kommer in på IVA för att överlämna min journal till medicinskt ansvarig läkare som då säger:
"Du kan få mitt privata mobilnummer!" och rabblar det sedan i en rasande fart..
"TACK! DET var generöst!" utropar jag, famlar fram min mobil och skyndar mig att knappa in numret..
Till höger står en underläkare och bläddrar i journalhandlingar. Hon tittar upp på mig och ger mig blicken "Eeeh.. du är inte särskilt smart va..?" utan att säga ett knyst.
I samma stund vänder sig den andre, medicinläkaren, om och jag upptäcker ett trådlöst headset i hans öra.. Det går då upp för mig att han pratar med en kollega i Umeå, INTE med mig!
Totalt oförmögen att reparera detta lilla missförstånd stoppar jag ner mobilen i fickan igen, känner hur det hettar i ansiktet, harklar mig och låter mina tankar tala högt: "Nä men oj då! Jag trodde han pratade med mig! Men det gjorde han ju inte utan med nån heeeelt annan! Ha...ha...? Ehrm! "
Underläkaren säger ingenting(!) fortsätter bara att stirra på mig med den lite trötta blicken. Jag mumlar något om att det är hög tid att ge sig av (helst genom ett hål i golvet!!!) och lommar iväg lite kvickt..
xD
Kollegorna vek sig dubbla av denna lilla fadäs, så man får väl vara glad om man lyckas glädja någon antar jag!

Nä nu tar jag å sätter på en panna och väntar in Johanna som tänker titta in på en kopp! : )

"Det är ingen konst att ha ett rent samvete, om man aldrig använt det" - Engelbrecht