onsdag 2 februari 2011

Kvällsåkning i Vettenbacken.. Läskigt lovely!

Jag och Liam lämnade minsteman hos morfarn och åkte upp på berget ikväll... Blev alldeles häpen av alla bilar på parkeringen och alla tappra småfolk (och vuxna) som kämpade i backen! För nog var det en kamp alltid...underlaget var hårt och det gick undan kan jag säga!!
Nu verkar det faktiskt som att folk har fått upp ögonen för att vi faktiskt har en slalombacke...en riktigt fin en! : )

Det var så mkt folk att liftskötaren (Finaste Anna) fick lite kämpigt att hinna med sig emellanåt.. Då ryckte jag in som en hjälpande hand för de som behövde en för att komma på liften. Lyckades skicka iväg en stackars grabb rätt genom säkerhetsnäten och ut i periferin... Men det var en tuff rackare som modigt nog lät mig försöka igen! ; ) Hans mamma var kanske tuffast ändå som överhuvudtaget släppte mig i närheten av sin son igen...hrm! : P

Liam njöööt...precis som vanligt och började bli riktigt kaxig ikväll! Försökte fånga honom på bild, men det blev bara ett grönt streck!
Jag kom på mig själv att hålla andan en himla massa gånger ända tills han kommit ner välbehållen. Gjorde en lättare vurpa vid ett tillfälle och ojjade sig ordentligt.. Mamman rusade till undsättning och lyfte förfärat upp sin lille kämpe..
"Ajajajajajajaj..Mamma, måste vi åka till sjukhuset nu?? ..ajajaaaaaajjajajajajaj.... Måste vi?"
"Eeeh...jag vet inte!"
"Ajajajajaj...Men MÅSTE vi det?? ...Oooooaaaahhhj..."
"Men jag vet inte gubben, det beror på om du slog dig riktigt illa, annars måste vi inte det.."
"Nämen, släpp mig då!!"

Men så kom sista åket och vurpan mamman bara fasat för och väntat på...
Jag såg hur han kämpade med att försöka svänga lite när han kom susande som en kanonkula, åsså skar det.... Det såg så jäkla läskigt ut att jag hann tänka 1000 tankar då jag sprang allt vad jag hade fram till honom..Var helt övertygad om att vi skulle sluta på akuten. Till min stora lättnad gallskrek han.. (Låter troligen inte klokt för er som inte vet att jag jobbar på ambulansen.. Tysta skadade/sjuka barn är det värsta jag vet...)
Tack gode gud verkade han ändå bara slagit sig i rumpan och blev nog mest rädd! Det gick om sig efter en dajm och lite pepp från Anna och mig! : ) Det blev som sagt sista åket och vi lämnade berget bakom oss för kvällen, mamman på måttligt skakiga ben...
....Appropå kraschad for vi då och hämtade Leo hos morfarn! Han hade bäddat ner sig i soffan, slagit på Rosa Pantern och tvärslocknat! Heeelt lealös var han då jag klädde på honom, satte han i bilen, körde hem, bar upp honom, klädde av honom och stoppade om honom i sängen!

2 kommentarer:

Ina sa...

Underbart med "kraschade" barn, de är liksom så lätthanterliga...E har många gånger promenerat till sängen - fortfarande sovandes alltså ;-)

Nettan sa...

Ha, ha, ha! Helt underbart rolgt att läsa om Liams roliga kommentarer! jag läser högt för Jörgen och vi skrattar gott båda två =) Kramar