Mina små kämpar!!

Under fredagsförmiddagen såg vi till att kramas med mamma och pappa så mkt att vi klarar oss månaden ut.. Idag lämnade de Swedala och vintern för 3 veckor i Thailand! Är äckel-avundsjuk samtidigt som jag såklart unnar dem detta SÅÅÅ mkt!!
På eftermidda´n bar det som planerat av mot Jämtland. Det har krupit i kroppen och kliat i fingrarna länge nu...å på lördagen var det ÄNTLIGEN dax! Vi begav oss till ljuvliga Storhogna och den efterlängtade slalompremiären!!

Först å främst brakade vi in på skiduthyrningen i jakt på bättre begagnad utrustning att köpa loss.. Två ivriga gryn och en påpälsad mamma skulle ekiperas.. Jag tog mig en sekund för pannan och tänkte att det här kommer att bli min död. Såg för mitt inre hur vi rev hela butiken innan detta lilla moment var över...
Men VIPS! stod vi där, utrustade och redo, på ett litet kick! Gick alldeles utomordentligt smärtfritt! : P Stum av förundran såg jag på hur Leopold trippade omkring i pjäxorna som om han aldrig gjort annat! Liam tog sina grejor och flög ut genom dörren mot liften i "Kalle-backen".. Nu kunde de inte få på sig skidorna fort nog! : )
Liam kämpade (på egen hand) med liften och efter ett par praktvurpor vann han den kampen och klarade sig alldeles strålande! Fick dock ett litet problem då han kom längst upp och skulle av liften...
Mamman kom alldeles bakom och insåg förskräckt hur det skulle sluta.... "Liam, älskling! Släpp liften.....NU! ...LIIIIAAAAM!!! SLÄÄÄÄPP LIFTEEEN!!!" Sen brakade han igenom stolpar, säkerhetslina och hela skiten innan det tillslut tog stopp i ett yrande snömoln..
Hela liften stannade. Min hjärnverksamhet stannade. Istället för att kliva av direkt och skynda mig fram fortsatte jag att ropa "Gick det bra gubben!? Älskling, kliv upp!" Stod som fastfrusen och såg på hur en främmande person/ängel kom till undsättning och försökte hjälpa min son ur djupsnön och tilltrasslade skidor...
De kämpade.. Liam fruktlöst med att ta sig upp och hon med att draaaaa, utan att själv ramla omkull.. När detta endast resulterade i att hon drog av honom handsken och höll på att ramla baklänges vaknade jag. "What a f**k?! Rör på fläsket för hlvt! DIN son ser ut att behöva hjälp, tycker du inte?!!" skrek den där argsinta i mitt huvud och jag trippade *smidigt och snabbt* uppför backen de typ 15 meter jag hade fram till olycksplatsen........ EhHrm!
Jag tackade den hjälpsamma, änglalika medmänniskan SÅÅÅÅ mkt för insatsen och hjälpen.. Hon svarade med ett torrt "ingen orsak"... xD
Liam stackaren blev rädd och skämdes hemskt och ville inte åka ända upp till vargen (=toppen) mer.. Nöjde sig med att hoppa av på Bamsenivå (=mitten) i forts..

Denna vetgiriga, viljestarka, utmaningsälskande, tjuriga unge man gjorde ju storartade framsteg i sin debut i fjol! Efter bara några åk skakade han av sig de vuxnas skyddande armar och svävade ner för backen på egen hand.. Nu tyckte jag att det var dags att försöka få honom att svänga oxå. Kände mig så hjälplös och vilsen i denna pedagogik då jag började svamla om dalskidan och "om du ska svänga åt höger måste du trycka ifrån med vänster ben....ööööööh?!??!?!" Såg hur han med viljekraft försökte svänga, men icke..
Då kom plötsligt de magiska orden ur min mun "Men Liam, pröva att sladda! Det vet du ju hur man gör!"
"Så HÄR mamma?" svarade ungen och svängde, åt bägge hållen.. "JAAAA!" svarade jag och kände glädjetårarna grumla sikten.. : )

...Leopold då..?
I år, denna lördag 8 januari, var det alltså hans tur att göra debut... Har faktiskt svårt i skrivande stund att återberätta dessa ögonblick.. Det var MAGISKT!!
Han hade iaf lika bråttom som sin bror att få på sig skidorna och komma igång. Morrade och tjatade ivrigt efter hjälp fram till liften då han, uppriktigt irriterad, inte tog sig någonstans för egen maskin.
Grabbade tag i honom och en lift å sen drog vi iväg i ett förtjust tjut från lilleman! Det skulle verkligen ha varit kul (..eller hade det verkligen det..?) att fått se sig själv under denna premiärtur i liften med Leo.. HAHA!! Kändes som om jag använde precis varenda muskel i hela kroppen för att hålla oss på benen! Vilket jag säkert gjorde oxå, så djävulskt ont som jag hade efter 2 åk(!!)
Hursomhelst blev han mest som en hösäck mellan mina skidor när det bar iväg utför... Det är minsann ingen lätt liten knul då han blir lealös.. Han litade totalt på mig (såklart...!!) men var fascinerande duktig att ta instruktioner!
Efter ett par åk hade han fått nog och hojtade "SLÄPP MIG! Jag vill åka SJÄLV!" då vi hoppade av liften vid Lille-skutt (=backens 1:a nivå).. Proteserade först med ett "Nej men Leo, inte än...väl?"
..Insåg direkt att jag inte hade något val. Han har en helt otrolig viljestyrka och har inte sett maken till den tjurighet han tar till för att få sin vilja fram.. Så jag släppte honom. För husfridens skull. OCH för att han själv skulle få utröna konsekvenserna utav det....
På stadiga ben bar det av utför och under resans gång passade han på att lite nonchalant se sig omkring, kolla vilka som åkte i liften...tja...sen va han nere! : D
När han kommit ner började han omedelbart gasta över att han inte kom iväg med liften igen fort nog!! MAGISKT var ordet!!
Det blev en å annan vurpa såklart då han försökte sig på att lägga skidorna i kors... När man då kom till undsättning för tröst skrattade han mest och frågade "SÅG du??!" xD
Jag och Tomas turades om lite att vaka över varsin.. Konstaterade att det nog dröjer ett tag innan man kan kontrollera bägge i backen på egen hand...hahaha!
Snart började dock tröttheten ge sig tillkänna och vi packade nöjda ihop och for hem.. Jag befann mig i ett fullkomligt lyckorus och kunde känna hur endorfinerna bara sprutade! Vilken DAG, vilka ögonblick - så TOTALT över förväntan och förhoppning... Vilka små kämpar jag har!!!!! : )

Idag, söndag, väcktes jag av två helyrsliga barn!! Totalt flamsiga och fullkomligt.... onåbara!! Har liksom inte kunnat vända ryggen till i 2 minuter förrän de hittat på nåt nytt djävulskap..... : / Inte förrän nu ikväll har jag funderat på om det är deras endorfinpåslag som varit orsak till denna helt kaotiska dag? Det har liksom varit helt uppochner, precis hela dan! ..Jaja, de somnade som lamm i vilket fall och imorgon är en ny dag! : P

Vi packade ihop och begav oss hemåt mitt på dagen för att slippa åka i mörker. Fick sällskap av Sven, Tomas pappa, som skulle ner till Liden för att hämta en ny leksak (läs gammal skrothög/bil) att leka med i sitt garage! : )

I Stugun fick vi denna upplevelse!

Liam: "Är det där tomtens renar?? Har dom rymt???!"

(....Men GUD vad klockan drar iväg!! INTE bra!)

Avslutningsvis vill jag bara lite kort och återigen gratulera helgens värd - Tomas/Fin -på födelsedagen!! Hurra hurra hurra HURRAAA!!!! ...Å självklart tacka allra hjärtligast för en härlig helg! ; )