onsdag 16 mars 2011

Mina älskade barn..

..sover sött i min säng, tillsammans.. Varje dag ber jag nu, att de ska leva lååååånga lyckliga liv och få vara just tillsammans!
De senaste två veckorna har gett upphov till så mycket rädsla och ödmjukhet inför livet självt. Ingenting känns givet eller självklart längre. Tillvaron cirkulerar mestadels kring här och nu!
De senaste två veckorna har fört med sig så otroligt mycket tragedi, på nära håll och ute i världen, så jag är knappast ensam om att ha "stannat upp" för en stund..

Underbara älskade ungar sover i min säng efter en jättemysig dag tillsammans.. Vi gjorde en Birsta-tripp där Leopold bl.a. fick göra sin debut på Småland på IKEA, stolt och förväntansfull! Fick mig verkligen en tankeställare över hur stora de börjar bli!! En underbar upplevelse, här och nu! : )
Dagens andra (och största höjdpunkt ; ) var då vi fick krama på våran fina Sanna! Önskar jag kunde göra det precis hela tiden nu!
Dagens Liam:
"Mamma, är Sanna fortfarande ledsen?"
"Ja det är hon.."
"Men nu kanske hon blir glad igen? När vi hälsar på!?"

Dagens Leopold:
"Mamma! Har vi en ny bil?!"
(Hrm!...Kanske dags att tvätta av den lite gegga-mojja...?)

Underbara älskade ungar.. Det ÄR lätt att vara liten... : )

1 kommentar:

Maria sa...

Gullungar!
Ja det är lätt att glömma hur bra man har det, att vara tacksam och se varje dag som en gåva.
Familjen är det bästa vi har och det enda positiva som kommer ur en förlust är att man ser livet med andra ögon, just som du nu. Och en påminnelse på hur värdefulla dom är...dom vi älskar!