Autopilot

Beskedet som nådde mig i tisdags, att Peter var borta, gjorde att marken under mig plötsligt försvann och tiden tycktes stanna. Det var, och är fortfarande, så fruktansvärt overkligt!
Dagarna har passerat som i ett töcken.. Det känns som ens egna tankar och känslor startat stormarna utanför fönstren.
Kroppen går på en slags autopilot medan tankarna ständigt finns hos Peters familj. De är det första man tänker på när man vaknar och det sista innan man somnar.. Önskar nu, mer än någonsin, att jag VERKLIGEN kunde trolla! Trolla bort allt det onda och få Peter tillbaka till alla oss som saknar honom.
Tragiska oväntade händelser är en del av livet men oftast drabbar de ju "någon annan". Denna gång drabbar det människor jag håller nära mitt hjärta..
Tanken på att det skulle kunna drabba en själv väcker en hel massa tankar och känslor till liv. Jag har aldrig sett och tänkt på mina egna söner och bröder med en sådan vördnad som under de senaste dagarna. Känt en sådan obeskrivlig tacksamhet över att de faktiskt finns, här och nu!
Livet är otroligt skört mina vänner. Ta vara på det - och på varandra!