torsdag 1 december 2011

För mig har sjukvården två världar..

..En uniformerad och en privat.
Jag kan, utan att tveka en sekund, säga att jag trivs sååå mkt bättre i den uniformerade. Där känner jag mig trygg i min yrkesroll och de situationer jag hamnar i. Jag fyller en funktion, vet oftast vad/hur jag ska göra och är ändå någon som folk (oftast) lyssnar på.
Oavsett vilken yrkeskategori man tillhör finns en känsla av jämnställdhet. Man är en länk i en kedja med samma yttersta syfte: att ge en människa den vård den behöver.
Plötsligt hamnar man i den privata världen och den trygga känslan ersätts av en massa frågor och en skrämmande ovisshet. Man är plötsligt hjälplös, utelämnad. En skugga.
Ens ord, teorier och åsikter blir till en viskning. Är det ens någon som hör? Doktorerna mal på..mal ner dig. Går på med nästa fråga innan du hunnit svara på den första. En tröstlös envägskommunikation där man gång på gång få lov att upprepa det man sagt..igen och igen.. Nästan som i ett förhör! De ställer samma fråga på 10 olika sätt. Du ger samma svar eller ger dem svaren de vill ha. De frågar vad som är själva felet? Är det verkligen mitt jobb att svara på..?! De talar till din rygg, bara för att den bekväma kontorsstolen råkade stå just där..Om de ens sätter sig ner.
Det blir en lika löjlig som skrämmande föreställning.
Efter ett besök i den privata världen får jag riktigt ont i magen för de som kanske inte har förmågan/orken att prata för sig själv (vilket man sällan har då man är riktigt sjuk). För de som inte orkar/vågar höja rösten och ta kontroll! För de som ingenting vet vad gäller sjukdom, hälsa och sjukvård. För de som då inte har någon vid sin sida som kanske vet mer och törs.
Jag vågar knappt tänka på hur många tysta skuggor som faller mellan stolarna..
I den uniformerade världen har jag aldrig problem att ta en diskussion eller konflikt. I den privata känner jag mig ganska snart fånig och underlägsen och får lov att ryta i ordentligt för att de ska höra innebörden av det jag säger.
Bedrövligt!
Nu gick det ju vägen den här gången, tack gode gud för det. Så istället för att muttra mer drar jag lärdom av upplevelsen och ser på det som en nyttig erfarenhet! Tar gårdagens kommentar "De måste tycka att du är rätt besvärlig!" och är tacksam för det!

Inga kommentarer: