Det började redan i går morse... Eller kanske redan på natten till igår då det slutade med att vi knölade ner oss två vuxna och ett stort barn i samma säng.. Det kan ju iofs vara mysigt men följden blev tyvärr bara en stel vänstersida och allt för lite sömn..
Klockan 06.50 ljöd väckarklockan Leo och mamman flöt ur sängen, ner på golvet, ut ur sovrummet och ner för trappan.. Så ljudlöst som möjligt för att vinna lite tid och sömn för far och son...
Töcken. Fick på TV:n i ett reflexmässigt famlande, parkerade grynen i soffan som överförtjusta inser att de hunnit upp i tid till
LSD-Dora.. En muttrande mamma tjuvsover med ena ögat öppet tills de små genomskådar mig att jag inte
alls vet vad Pingu, pingvinjäveln, pysslar med trots att jag ideligen försöker hävda att jag hänger med". De sätter in sitt tyngsta artelleri och deklarerar att det är dags för frukost. Budskapet gick fram. Kunde knappast varit tydligare. Nu skulle mamman upp.
Ok..frukost.. Yoghurt och smörgåsar med kaviar..
överallt.. Det kryper i de små benen, svårt att sitta still. Mamman bönar/ber/tjatar/hotar att de inte ska flamsa vid bordet. Det går sådär och går sakta upp för mamman att detta skulle bli "
en sån" dag... : /
Sockerchockade barn efter frukost ömsom flyger omkring, tjivas och hittar på rackartyg. Mamman är trött. Bekymmersrynkan på plats.
Tar nåt djupt andetag, biter mig i läppen och tittar ut.. Vi måste se till att hitta på något.
Snabbt! Gråmulet, en å annan regndroppe.. Inget strandväder alltså..Var i helsike tog solen och de +25 graderna vägen?? Ok. Tänk om! Tänk kvickt, då klockan tycks ha sprungit ikapp mig och förbi.. ..En dag på Zoo! Excellent!..? Rafsar ihop en matsäck, tillrättavisar och bannar odygdiga gryn men tänker att det blir bra bara vi kommer iväg! ...?
Någonstans i frustrationen och känslan av att trampa vatten går det upp för mig att hela familjen annorlunda inte är riktigt synkade i hur dagen ska se ut.. Vår 10 åring har andra planer. Pappan kommer ur sängen, in i kaoset och tycks allmänt förvirrad. Mamman är
frustrerad och spottar ur sig
sina planer för dagen och att det är hög tid för ett verkställande, med eller utan helheten! Pappan kliar sig i huvudet.. Yrvaken, splittrad, och troligen högst imponerad av den enda kvinnan i huset..
Då kommer solen...tillsammans med mammans beslutsångest...... Halva dagen har passerat, grynen har förvandlats till otämjda lejonungar och bekymmersrynkan tar över hela mammans ansikte. Pappan försöker tämja mamman.. Mamman tar sig en funderare och målar tånaglarna(!) medan situationen på studsmattan utvecklar sig till, en inte fullt så regelrätt, brottningsmatch. Mamman kapitulerar (med sommarfina tår) och lutar sig mot ett långt tidigare beslut, att ta vara på soldagarna och bada istället... Alla nöjda, hälften glada!
Lunchdax för grynen - under hot.
Vi bestämmer vart vi ska åka och beslutet ändras inom ett par minuter. Mamman gnisslar tänder och hoppar jämfota vid bilen. Vi kommer iväg. En morrande, hyperventilerande mamma med hjärtklappning bakom ratten. Två bortbytingar i baksätet. Liten trött.. Andas!
Andas! (Vilket inte är så lätt med en låst käke...)
En fullkomligt begriplig lektion i uppförande med muntligt förhör efter vägen..
"Nu MÅSTE ni lyssna på vad mamma säger!! Jag blir galen på erat tjafs!! NU GÖR NI SOM JAG SÄGER! ..Annars får ni inte bada!!!"...osv.. Fick på sin höjd ett par knappt hörbara
"Mmm:anden" från baksätet..
Framme. Mamman fortfarande sur.
Jättesur. Grynen skittrötta på mamman. Har stängt av öronen.
Tar plats på den underbara öde badplatsen i Salsån..
SÅÅ himla fint!! Rent, snyggt, div. faciliteter, välskött med perfekt gräs, ljuvlig sandbotten och lååååång-grundt... Men det var tyvärr inte den idylliska brisen som låg i luften denna dag..
(En liten parentes i eländet måste ändå tillskrivas min älskade jämte.. Helt plötsligt, från ingenstans känner jag faktiskt en våg av välbehag och solens strålar mot min isbeklädda hud.. Min Fin säger något, ler mot mig och får mig att skratta! Det är i min värld något av världens alla underverk.. För jag kan allvarligt inte minnas någon som faktiskt lyckats med det då jag varit på just det toppen-bra humöret... Tack hjärtat, för att du är just du.. ; )Mamman försöker att få till andningsfrekvensen och pulsen till en hälsosam nivå. I öronen hörs varken fågelsång eller kvittrande barn... Istället bombas hela mitt hörselsinne med ett kvidande, gnällande, ilande tjafsande! Jag provar några gånger, allt mer lamt att rädda dagen...
Gnuggar in hela min uppenbarelse med solskyddsfaktor och försöker sila bort/ignorera lite av olåten. Förträngning.
Koma..Ett i mängden av ilande olåt tränger in i min undre värld... Får mig att i ljusets hastighet komma på fötter, vråla
"NänujävlarräckerdetochfårvaranogNUåkerviHEM!!!"Förtvivlade barn. Beslutsam, knäckt och kapitulerad mamma. Uppgiven pappa. Förlorad dag..
Rafsar ihop grejorna. Sätter barnen i bilen och gör en rivstart därifrån. Stannar på närmsta P-ficka och gråter som en flicka. Grynen tröstar sin eländiga mamma.. Älskade, underbara gryn.. Samlar mig och kämpar mot impulsen att vända om, att börja om.. Solen har gått i moln tillsammans med tålamod, ork och humör.. Tar god tid på oss hem och finner tröst under tiden att imorgon är en annan dag!
Kramas och pratar om hur eländigt det kan vara ibland.. Mitt 4-åriga gryn lägger sitt trötta huvud på kudden då det är läggdags och säger;
"Idag var det verkligen tjafsigt mamma, men nu ska vi inte bråka mer.." Underbara älskade unge..
När man sedan pussar det sovande lilla livet funderar man på hur det egentligen är möjligt, att det ens existerar sådana här dagar i sällskap med de finaste man har..??
