Familjen lugn å fridfull på utflykt.............

Idag skulle det ovillkorligen ske! ..kvalitétstid för heeela familjen tillsammans - samtidigt.......

Vaknade i morse yr av trötthet med ett gruslass i ögonen.. Grät mig till att få sova lite längre å hann höra "ja men..?" innan jag drog igen sovrumsdörren å spikade igen den från insidan..

Efter vad som kändes som 2 sekunders sömn (kan ha varit 1 1/2 timme...) flög dörren upp å in kommer Liam rusande med en laddad pussmun - SMACK! - å gastar lyckligt: "LIAM ÅKA SKOTER MED PAPPA!! MAMMA Å BRORSAN OCKSÅ FÖLJA MED!!! ...Mamma kliva upp nu...?"

Självklart klev mamman upp och blev genast piggare då jag såg att termometern stod på +/- 0!

Så började vi att förbereda oss för en liten utfärd...å alla ni som har små vet att det tar sin lilla tid att komma iväg..Speciellt för oss mammor...Nästa gång ska jag förbanne mig låta pappan packa ALLT! ...å då åker vi när han deklarerar att allt är med, att vi är klara! För hur många har inte fått den frågan mer än en gång?? "Är vi klara?" ...Herregud...

Lite lagom sömntjurig bestämde jag mig iaf inte för att stressa och ok, kanske drog benen efter mig liiiite onödigt långsamt....men vid 13-tiden upplyste jag iallafall familjen att vi var färdiga! : )

Smidig som ett bankvalv ålade man sig ner i pulkan med en sovande Leo i famnen å Atlas i baksätet! Idag var en stor dag även för honom som fick sin 1:a skotertur! Väl på plats som i ett skruvstäd kommer jag på att jag glömt halsduken...Johan slår ut med händerna för första gången idag (det skulle bli måååånga fler....) men rasslar in å hämtar en. Självklart blir det fel halsduk. Han vänder ödmjukt om och hämtar "den rätta" och frågar sedan igen om vi är klara? ...det är vi! svarar jag å bjussar på ett léende.. ; )

Ett snabbt stopp på macken å ICA för drivmedel å proviant sen är vi äääntligen på väg...!

Precis utanför allmänhetens beskådan, i den första backen, döljer sig en isgata under snön och det tar stopp - tvärstopp - sedan går det bakåt - å skotern har sisådära bromsar - paaaaaaniiiiik i pulkan!! - tack å lov så viker sig hela ekipaget och stannar...

Ja det var ju inget annat å göra... Johan fick agera lyftkran så att jag tog mig upp och ur, sen var det bara att gå den korta backen till fots och vänta.....å vi väntade...å väntade... Liam blev lite orolig och sa "Mamma stanna här. Liam gå å hämta pappa.." ..Motorljuden blev allt aggressivare å på 3:e gången kunde vi åter ta plats i ekipaget - tyst och systematiskt! ; )

Vi bestämde oss för att målet fick bli Lillvallsjön.. Färden dit blev relativt problemfri.. Skoterleden var värre än en tvättbräda och jag oroade mig starkt över vår hyperventilerande hunds mentala hälsa....

Aaaah...framme! Satt kvar en stund i pulkan å fantiserade om hur obehagligt det skulle vara att va enbent då jag nu inte alls kunde känna mitt vänstra..

Fika. Det finns (nästan) inget som smakar så ljuvligt som fika ute i skogen...Mmmm! Johan gjorde upp en eld som Liam var tvungen att titta närmare på.. : / (Tack gode gud för reaktionsförmåga och att man även har bägge sina armar i behåll!)

Nu skulle det smaka med en burk Bullens.....Nämen?? Har DU glömt konservöppnaren älskling? heheheeeee... Efter lite munhuggandes om vems fel det egentligen var gjorde Johan något konstruktivt å använde huvudet...så vi fick vår korv tillslut! : )

Liam var hungrig å lite otålig så jag erbjöd honom en kanelbulle så länge.. "Dom är djupfrusna" säger pappan å deklarerar att han köpt frysta bullar med sig på skogen - på vintern...(!!!) Då är det min tur att slå ut med armarna å sarkastiskt (intelligent oxå!) undra var han ser en spis inställd på 200c nånstans?!?!? Jag känner ganska snabbt att nu var jag väl ändå onödigt jävla tjurig.... ......Liam häller upp en kopp choklad så länge......

.......Då ringer pappans mobiltelefon och irriterat drar han yxan i tallen närmast oss...........

å som en riktig Grand finale byts innehållet i Liams kopp ut mot snö och vi och allt annat blir också bara vitt........

...."Mamma? Liam få bulle istället....?" undrar raringen lite förvånat å ställer ner koppen...

Mamman brister ut i ett hysteriskt skratt, lyfter på arslet, hämtar ett galler å värmer bullar åt sin son över öppen eld! : )

När vi fikat klart och lekt en stund vaknar Leo i pulkan och det känns som det är dags att åka hem efter han käkat sitt mellanmål..

Vi ska bara vända ekipaget först.... Johan backar å trixar lite, gör (så här i efterhand) så gott han kan, men tydligen inte för fort å bra för min smak...så jag ber/befaller honom att ta Leo å låta mig göra ett försök! ...Jag menar...hur j-la svårt ska det va??? Han kliver av skotern, mumlar något hånfullt men låter mig såklart försöka... Å det skulle han ju inte ha gjort - såklart. Vad tog det? 15 sekunder så hade jag satt fast pjäsen, riktigt duktigt och ordentligt!

Hade han inte hållt i pojken hade han slagit ut med armarna för säkert 30nde, innerligaste å sista gången idag...haha!!

Min kille är smartare än så. Han insåg att det var läge att hålla käft och bara fokusera på uppgiften - att ta sin familj heeeeem!!! Han tog sig loss på ett litet mirakulöst kick medan jag med all kraft bökade runt pulkan, med våra stumma söner i, så den hamnade i färdriktningen...

Det är så sjukt svårt att beskriva hur vi kände i den stunden...hela dagen måste nästan ha upplevts... Men vi skrattade iallafall! Hysteriskt hjärtligt och tillsammans...

Å sedan for vi hem.